himmlafrid -

Jag vet inte vad som händer längre, Jag har tappat greppet helt.
Det finns fortafarende saker som får mig att le, att vilja hoppas på framtid.
Här är min tillfälliga lycka i livet. 
 

Har kommit på att det är jätte svårt att skriva när man är ”lycklig”, man tänker på så mycket annat, nåt som jag inte har tänkt på länge - framtid.
Jag har så mycket drömmar, drömmar om hur mitt liv skulle se ut om jag inte gjort som jag gjort, Men tänker aldrig på hur den kommer att bli.
Jag vet inte riktigt vem jag är, när jag såg mig i spegeln för någon dag sedan visste jag inte vems ögon jag tittade i, Jag känner inte igen mig själv längre. Jag fick en sådan obekväm känsla, jag ville sluta titta men då kommer jag ju aldrig veta hur jag ser ut. Det känns som jag har bytt kropp med någon, någon som liknar mig men jag är inte samma som förut.
Det känns som att jag lever i mitt huvud, varje dag är som en film, jag är bara en åskådare som ibland ändrar manuset och skapar tragiken. Som att den Ellinore jag en gång var har gått vidare, och nu är det bara autopiloten som sitter av tiden.
Mina armar och ben har till mesta dels läkt nu, blekta ränder är vad som påminner mig och den jag var, den jag som levde. Jag kommer ihåg hur jag levde i nuet och inte i min ångest fyllda ”bubbla”. Jag är som luddig, allt jag säger och hör är luddigt, som att allt måste gå igenom ett tjockt lager med mediciner och tankar. Det är svårt att förklara men jag är inte bekant med mitt beteende, och det skrämmer mig.

 Jag har en dröm om att få ha fem fina barn och bo i ett rött torp med farstu. Jag har dreads till svanken och är en lugn och stabil mamma. Jag ska laga välling på den gamla spisen och mina tvillingar Thor och Emil ska sitta i sina barnstolar och skrika, min dotter Alice ska vara där och vara den duktiga stora syster hon är och retas som alla syskon gör. Det ska vara stökigt men hemtrevligt. Ett virrvarr av kärlek och minnen.

Jag vill bara bli bra igen, kunna känna igen mig själv och bestämma över vad jag säger och gör. Det är det enda jag ber om, snälla gör mig ”frisk” igen.

Ibland känns det lite dubbel moral att säga att jag går vidare med mitt liv och sen sitter jag och skriver allt gammalt. Jag måste nog förklara mig i den saken.
Allas liv kan man dela upp i kapitel, Ett kapitel för varje år tillexempel.
Om man har läst fem kapitel så har man bara hunnit förstå till det fjärde. Lika så första till andra, andra till tredje och tredje till fjärde. Hinner du med?
Tillexempel :Jag har tre kapitel avklarade, men jag håller på läsa mitt fjärde. När jag läst mitt fjärde är det dags att börja förstå sig på det femte. När jag förstår det femte har jag kommit över det fjärde.
Men det funkar ju som så att allt i de tidigare kapitlerna påverkar de som ännu är olästa, Även om det inte längre berör oss så starkt som när vi fortfarande var på samma kapitel.

Jag känner inte lika starkt hat till personen som våldtog mig, jag känner inte samma smärta som när någon pratade om mina blå märken från misshandeln. Jag pratade aldrig om något som hänt de första åren, Det gjorde så ont i mig och jag skämdes. Jag förnekade allt. Men idag, Några år senare och många erfarenheter efter så kan jag säga att jag gått vidare. Genom att inse att det fanns inget annat jag kunde göra, och det var en mening med vad som hände. Jag hade inte kunnat gå vidare om jag inte haft min psykolog Daniel Rautio, han är något speciellt. Han ser dig, inte dina problem.
Daniel var den första som fick mig att prata om våldtäckten. Jag grät och satt tyst i resten av våran samtals tid.
Jag var inte alls beredd på frågan och svaret bara slank ur mig. Jag ville stoppa mitt krassliga ”ja” till vart det kom ifrån, svälja det och aldrig öppna munnen igen.

Det har tagit mig så många år att lära mig prata om vad som hänt. Och det tar tid. Låt det ta tid. Annars kommer du aldrig förstå dig själv. Precis som kroppen måste läka, måste dina bilder i huvudet bli en aning blekta.
Jag minns inte alla bråk, och jag är glad för det! Det är mycket man inte ska minnas men man ska inte heller glömma allt. Då är risken att man gör samma sak, och man förlåter aldrig sig själv igen.
Men ta emot hjälp, För din egen skull. Man får höra den jävliga frasen ”det är inte ditt fel” säker tusen gånger, Men det är bara sanningen dom försöker proppsa in i ditt stackars förvirrade huvud. Så här kommer det
 – Det är inte ditt fel. Om du varigt med om liknade händelser tveka inte på att skaffa hjälp. Du kanske klarar det själv men det är så mycket lättare att ha någon som kan stötta dig i dina val, Hjälpa dig med den juridiska jungeln och så vidare.   
Jag finns här, och jag vet. Jag kan säga att jag förstår.     

Ett ord, några meningar som bildar en text, det kan betyda så mycket.
Jag blev så varm i hjärtat när jag loggade in på facebook i morse. Jag hade fått ett meddelande som innehöll så många peppande ord. En läsare uppskattade min ärlighet, och att jag berättade öppet om vad som många faktiskt inte pratar om.
Jag har så mycket mer att berätta men man blir osäker när man inte vet om det är en bra sak att skriva om det på en sån öppen plats som Internet. Allt lagras och finns kvar och allt innehåll är offentligt.
Men allt har hänt, allt påverkar mig och folk i min omgivning, och det händer så många fler än jag. Jag tar den ”risken” isåfall, att blotta mig själv för att hjälpa andra att gå vidare. Jag har gått vidare med mitt liv, Det finns saker som jag inte kan göra längre, men det finns så mycket mer jag kan göra nu innan allt hände.
Jag ångrar ingenting jag gjort, Om det är vad som har krävts för att jag skulle bli den jag är idag så kan jag inget annat än vara tacksam att jag tog mig ur det och att jag nu har erfarenhet som kan hjälpa.
Jag har fått hjälp av andra som varigt missbrukare. En del är rena, vissa lever fortfarande i drogens starka hand och de flesta är döda.
Jag minns dig Mac, och jag kommer aldrig sluta älska dig.
Om du skulle varigt levande i dag skulle jag hjälpa dig, precis som du hjälpte mig. Du fick mig att vilja leva igen och du fick mig att vilja dö. Jag vet att du ville mig väl, och det ville jag dig med. Det var en olycka, du behöver inte bli förlåten. Du var bara mänsklig.

Jag älskar dig tills döden skiljer oss åt, och alla dagar där efter.
För alltid din Ellinore.

”Tomas”
Jag såg Tomas i korridoren, vi hade gått i samma klass i två år men när vi började högstadiet hade våra klasser splittrats och jag hade inte tänkt så mycket på vem han egentligen var. Han var inte så mycket att se på men nu, han hade verkligen förändrats. Han var lång och mörk, stora ögon och väldigt karaktäristiskt ansikte. Han hade det inte många hade.
Jag gick fram till Tomas som satt på en bänk och tittade på telefonen. Han tittade upp förvånat och svarade ”Hej”. Jag är inte blyg av mig och ville lära känna honom.
– Ska du ta två bussen hem idag? Frågade jag. ”Ehm ja hurså? ” Frågade han. Jag log och svara de ” Bara undrade”. Jag gick vidare med lätta och glada steg, Jag ville verkligen visa att jag var glad över våran korta konversation. Hoppas han såg mig tänkte jag.
Jag satte mig bredvid han i bussen. Jag kände mig som en galen tonåring som för följde sin idol. Men det var jag inte, Jag ville bara inte missa min chans. Jag och Tomas bodde i närheten av varandra och jag visste att vi hade lång tid att prata innan han klev av.

Jag och Tomas blev väldigt bra vänner. Han fanns när jag behövde honom och han lyssnade. Jag kunde vara mig själv med honom. Vi lekte i snön och vi spelade krigs spel tillsammans. Vi gjorde allt bästa vänner gjorde. Jag var alltid attraherad av honom men ville inte förstöra våran vänskap genom att berätta det. Han hade flickvän. Och många som ville åt honom. I smyg började jag försöka skrämma bort alla nyfikna konkurrenter. Olika historier om att han åt med öppen mun och att han funderade på om han var homosexuell. När någon kollade på oss när vi gick på stan tillsammans gjorde jag allt för att vi skulle se ut som ett par. Ofta gick vi och höll hand.

Jag brukade mycket amfetamin under tiden vi var tillsammans, han visste inget och han behövde inte heller veta. En kväll skulle han sova över hos mig. Jag var första tjejen han sovit över hos och det märktes att han var nervös. Nu var chansen för mig att visa vad jag igentligen ville.
Vi låg i min säng och lyssnade på Volbeat, Jag lade mig så nära honom som möjligt. Hans mage mot min rygg. Jag svankade så mycket jag kunde och kände hans varma skrev mot min rumpa. Jag började sakta röra mig harmoniskt upp och ner. Jag kände hur något genast började växa innanför han vita kalsonger. Jag vände mig och mötte hans blick. Han tittade förvånande med uppmanande på mig. Jag log. Får jag frågade jag. Han nickade intensivt. Jag kysste hans stora läppar, och han besvarade den med varm tunga. Han var inte oskuld men jag hade väntat på honom i två år. Jag tog insiativet och vi skedade. Efter en timmes lekande med smekningar och kyssar gav han det han aldrig fått tidigare, en orgasm. En trött Tomas sov sedan bredvid mig, han höll om mig hela natten.

Jag och Tomas hade ett till och från förhållande i två år. Jag älskade honom mer än något annat. Jag ville leva resten av mitt liv med honom. Jag var lycklig och alla mina narkoman problem började tappas ut. Jag behövde inte substanser så länge jag hade honom. Vi var som man och hustru och pratade ofta om barn och framtiden. Tyvärr var jag i den perioden av mitt liv då jag brukade som mest intensivt. Jag var ofta på nertrappningen av mitt missbruk när vi var med varandra, vilket ledde till bråk. Det var mest jag som blev arg för ingenting. Jag lämnade honom många gånger i ren ilska. Han hade inte gjort något fel men jag tänkte inte klart. Jag var hög och träffade någon annan. Lämnade Tomas och blev tillsammans med den första bästa jag träffade. Jag ville ha annat att tänka på, någon som inte visste vem jag igentligen var. Jag visste inte vem jag själv var, och det är ett stort problem om man vill ha ett seriöst förhållande. Man kan inte lita på någon annan om man inte kan lita på sig själv. Jag skar mig mer och mer. Nu hade vårat till och från förhållande gått så långt som två år. Jag började falla tillbaka till mina destruktiva vanor.  Jag ville inte tappa Tomas, han var mitt allt. Men jag kunde inte hålla emot. Jag var ofta med ”Erik”. Han var min nya bästa vän. Och jag hade lovat mig själv att aldrig lämna Tomas.

Jag började äta mer mediciner. Mer antideppresiva och mer adhd mediciner. Något gick fel i läkarnas planering och jag kände inte mig själv. Jag var inte den jag brukade vara. Personen som såg på mig i spegeln var någon som jag sett förut men vem var det.
Jag ville inte göra något val. Det ända valet som kändes rätt då var att försvinna. Alla gamla minnen hade kommit i kapp mig och ångesten var för nära in på. ”Erik” ville inte ha mig och jag kände att Tomas hade börjat tvivla.

Jag gjorde nästan köttfärs av mina armar. Hela min överkropp var bara en röd sörja när jag lades in i ambulansen. Jag kommer inte ihåg nästan nånting men jag skriver det jag kan.
Jag skämdes, Jag hade inte lyckats försvinna den här gången heller.
Jag hade fått svar av ”Erik”, han ville inte vara mer än min vän. Tomas ville inte hälsa på mig på psykavdelningen. Jag kände mig så ensam.

När jag kom hem till Tomas för att hämta mina saker såg han på mig som vi redan hade bestämt sig. Det var så tungt att inte få ge honom en puss. En sak som vi alltid gav varandra när va hade lust. Vi stod i källaren och jag kunde inte låta bli att gråta, Jag ville så gärna ha tillbaka honom. Ville föra honom in till det mörka sovrummet och lägga han på sängen. Sensuellt sätta mig gränsle över honom och klä av mig sakta för att retas. Kyssa hans hals medans han smekte mina nakna bröst. Känna hans stånd mot mina små rosa trosor. Viska i hans öra hur mycket jag älskar honom. Svettigt och passionerat sex i flera timmar, vi gav och tog. Hans manliga stora händer smekte min midja samtidigt som han älskade med mig hårt. Jag hörde hans tunga andetag och kände hur pulsen ökade. Vi hade sällan skyddat sex och vi ville oftast ha barn. Vi kunde älska i flera timmar, ibland två och ibland fem. Vi älskade varandra och hade en framtid.
Så som det var när vi var nykära och jag inte åt den medicin som tagit Ellinore från den här världen och ersatt henne med en elak egoistisk bitch.
Vi satte oss på sängen som vi så många gånger varigt lyckliga i. Jag grät och försökte övertyga honom att allt skulle bli bra nu när jag inte åt medicinen längre och att jag skulle behandla honom så mycket bättre.
Än en gång så lovade han att allt skulle lösa sig, han älskade mig och var så dum som hade tvivlat. Vi grät och kysstes, kramades och klädde av varandra. Vi älskade på hans säng, upprepade gånger sa han förlåt att han tvivlat, ”du är ju min dröm tjej, jag älskar dig så mycket”.

Det var bara ord. Han hade bestämt sig för längesedan. Vi försökte aldrig igen fast att han lovat. Jag kanske inte var en bra flickvän men jag vet att vårat avslut hade kunnat blivigt så mycket finare än att mannen jag älskar skulle ljuga och utnyttja mig en sista gång.

Jag hade så gärna velat visa att jag bättrat mig. Men livet är som livet är.  

Man har bara en chans att göra ett första intryck. Och ofta hänger det på vad man har på sig. Så här är saker du kan ha användning av vilken stil du än har.

För det första så kan ni skippa det nya "grafitti" nagel lacket! Det ger ett trashigt ovårdat intryck, Lite som "the red lady in leopard jacket". Usch nej tack inga över plottrade saker här. 
Ett klassiskt rent och vårdat utseende är alltid plus. 
Något jag brukar köra med är det vanliga svarta naglar och två matchande ringar. Gärna ur samma collection. Svarta jeans och en vit topp. En liten svart skinn jacka och neutrala örhängen. Skorna är då det du kan fokusera på. Snygga röda pumps till stövlar med stilett allt funkar.  
Tänkt på vilka "färger" du klär dig i.  Vilken miljö du en kommer in i skall du enkelt kunna smälta in. Alltså undvik saker som exklusiva klockor, tröjor med budskap och inga väskor med säkerhets nålar och rosa gose djur. Att blanda rött och rosa är en döds synd.

Ha en neutral grund, Och lek lös med västar, kavajer, jeans jackor,hattar, stora armband (inga plast band!) och skor. Snygga skor ger alltid plus. Men du måste självklart kunna gå i dom. Att komma in som en potatis säck för att du har så ont i fötterna är det bättre om du tar ett par enkla hela och rena converse.

Vare sig du vill in i en miljö med rika snubbar eller de sköna rockers, upskattas rena kläder och ett leende.    

Svart nagellack från H&M 39:-

Dumma mig att jag aldrg kan bli "frisk".
Idag när jag satt och åt så ser jag hur jag lastar på potion efter potion, Har jag ingen själv behärskning? Är jag en jätte ? eller en häst? hur mycket mat tror jag att jag behöver igentligen?.
Jag fick självklart ångest. Den delan av mig verkar aldrig ge sig. Som en elak artad caner växer den sig bara större och större hur många behandlingar man en går på. Man måste få tillåta sig falla då och då, Man kan inte gå rakt hela livet.
Idag gick det dock överstyr. Man kan inte kalla det ät störningar men jag känner behov av att äta hela tiden. Och sedan måste jag gå på toaletten och kräkas. Jag vet inte varför jag gör det men det får mig att må bättre. 
Men jag blev faktiskt rädd, Jag brukar börja blöda i halsen men nu slutade det inte. Det bara rann blod ur munnen. Nu sitter jag och harklar mig hela tiden och det smakar inte gott kan jag lova. 
Vad är igentligen samhällets krav på oss tjejer? killar oxå för den delen. 
Vad är igentligen "frisk"? är det att man ska vara som alla andra? men alla är ju unika så det finns ju knappast en grupp av människor som är helt och hållet lika dana och den strömmen ska man följa. Eller gör de det? Var är den gruppen? De "friska"? Jag bara undrar. 
En man i trettio års åldern har åkt in på polis stationen för grov misshandel på sin fru och sina två barn. Han har tänt eld på huset och dränkt deras två katter i toaletten. Han har varken adhd , asperger syndrom eller någon annan diagnos. Han är har aldrig använt droger eller alkohol.
Är den mannen "frisk"? 
En flicka i femton års åldern har åkt in till sjukhuset på grund av "avvikande" beteende. Hon har inte pratat med sin familj under det senaste dyngnet och har stora självskade beteenden. Hon kräks upp all mat och undviker ögonkontakt och mänsklig beröring. Hon har använt droger ett antal gånger och vill gärna vara för sig själv. Hon har tidigare blivigt våldtagen och misshandlad.
Är den flickan "sjuk"?

Mannen har skadat så många men han sitter av sitt tre månaders straff och har ett halvt års samhälls tjänst.
Flickan blir tvångs omhändertagen och tvingas gå på daglig terapi och avvänjning i ett år. Sendan måste hon visa sig bättre för att bli av med sin lvu stämpel.  Det tar henne två år att komma tillbaka till en vanlig vardag igen. Då har hon varken slut betyg eller någon stans att bo.

Är det här rätt eller har jag missuppfattat allt?

James Horner – Come Josephine, In My Flying Machine - Voice

Jag älskar verkligen sån här musik. Bortsett från att dom pratar mitt i musiken. Det är nåt som gör mig riktigt .. irriterad! Jag menar skippa snyftet alla har ju sett filmen? (usch vad elak jag låter!)
När jag var i tionde/elfte veckan, så åkte jag och min mamma till sundsvall och gjorde ultra ljud. Då såg jag min lilla lilla bebis, Så liten som en nöt. Ett starkt tickande flimmer, hjärtslag.
Bar jag verkligen på ett liv, Det var helt ofattbart. Jag trodde verkligen att jag inte kunde bli gravid. (jo jag har varigt med på biologi lektionerna). Men jag hade ju försökt blivigt det tidigare, När jag var i ett förhållande.

” Erik”
Jag var ledsen, ringde Erik och fick sån underbar bekräftelse och tröst. Han fanns för mig vad jag än ville. Sa allt som min pojkvän aldrig sagt. Jag föll på en gång för Erik. Han var lång ,blond och hade vackra mörkblå nästan bruna ögon. Han leende värmde i mitt brustna hjärta. Hans starka trygga armar höll om mig i ett hårt grepp och jag älskade känslan. Det fanns någon som förstod mig, Någon som visste allt om mig men ändå ville vara min vän.
Jag var otrogen då första gången.
Vi var hemma hos honom och såg på film. Han höll om mig och jag kunde verkligen inte motstå att visa honom hur jag kände. Jag ville ha mer av Erik, Ville ha det som bara han kunde ge mig, Villkors lös kärlek.

Hans läppar var mjuka, hans händer lena. En värme och omtanke som jag sällan känt hos någon annan partner. Han började klä av mig, han släppte inte blicken från min kropp. Jag kände mig så uppskattad, så attraherad av han. Han kysste mina ben, min mage mina bröst.
Hans tränade mage var på min, han luktade så gott. Han kysste min hals medans allt underbara började. Under hela akten hade vi ögon kontakt. Vi var som två oskyldiga barn, lekte mellan lakanen och inga problem i världen kunde någonsin komma åt oss. Extas och glädje, ett rus av lycka. Jag ville aldrig återvända till den grymma dömande världen igen.

Jag och Erik var riktiga busar om man får kalle det så. Vi smög in på biblioteket och gjorde vad vi är bäst på, på skoltid som på fritid gav vi varandra det båda behövde. Jag kan inte räkna alla gånger, men jag föll för honom. Vi hade lovat varandra att det inte skulle bli mer än två vänner som har sex. Jag hade ju pojkvän. Och han ville vara fri.

En tung skugga vilade nu över mig. Vad hade jag gjort? Hur kunde jag vara så dum. Klart han inte ville ja mig som flickvän. Jag var ingen.
När jag kom ut från krishemmet Balder* så fanns han kvar. Tack och lov. Det vi inte visste var att jag två veckor senare skulle oväntat bära på hans ofödda barn. Vi fortsatte våra lekar och tänkte inte alls på konsekvenskerna.

 Han ville att jag skulle ta bort det. Men hur kan man vilja ta bort ett liv? Det är så svårt för mig att förstå. Vi diskuterade ofta högt och jag loggade ofta ut från Msn gråtande.
Jag kräktes varje morgon i tre veckor. Min mamma började bli orolig och ville att jag skulle gå och göra ett graviditets test.
Jag ville inte ha Erik med. Han skulle aldrig få komma i närheten av mitt barn.
Jag var gravid. En tom känsla kom som en våg över mig. Att luft bara gick ur mig. Var det sant?
- Är du säker frågade jag.
”två streck betyder att du är gravid” trevade hon fram på chilliensk brytning. Min syster höll mig hårt i handen. 

Jag berättade vad som hänt och undrade vad han tyckte. Samma inställning som förut. Jag försökte desperat övertala honom om hur bra allt skulle bli bara vi kunde fortsätta vara vänner. Men skuld känslorna kom såklart till svar. Jag skulle förstöra hans liv. Alla hans drömmar skulle vara bortkastade. Men en sak sa han som glädje mig, ”jag kommer att hjälpa dig, finnas om ni behöver det”. Det är jag väldigt tacksam över. Men han sa även ”Du kommer inte att bli en bra mamma”.
 Där fattade jag mitt beslut. Skulle jag förstöra min bästa väns liv? Utsätta ett barn att växa upp med en ”sjuk” mamma? Jag gjorde det för mitt barns skull. Jag var ensam under hela graviditeten. Han sa att han kunde hjälpa till men tyvärr var det bara ord känns det som. Dagen då jag skulle göra abort skulle han ”jobba”. I efterhand frågade jag om det var sant.
– jag var hemma och såg på film, Mådde jätte dåligt.
Jag förstår om du mådde dåligt med tanke på vad du gjorde mot oss. Det var skuld känslor för något du lovat och inte höll. Men jag vill inte prata illa om dig. Livet blir inte alltid som man vill att det ska vara.

-Aborten-
Jag grät hela natten. Klockan halv sju kom min mamma ner med två en tablett som man skulle föra in vaginalt. Det kändes fel så himla fel alltihop. Jag fick två tabletter som jag skulle svälja.
Jag kräktes otaligt många gånger i bilen. Man skulle fasta eftersom jag skulle sövas, så galla och sura verktabbletter var vad som kom upp.
Vi gick in på sjukhuset och anmälde mig i dag kirurgins reception. Den smutsigt sterila lukten av sjukhus gjorde mig mer nervös än vad jag var beredd på. Jag fördrev den långa halvtimmen med att springa mellan toaletten och väntrummet. Mitt blonda hår var trassligt och fruktansvärt fult, mitt osminkade röd gråtna ansikte fick mig att rygga bakåt när jag såg mig själv i spegeln. Jag tvättade av ansiktet och gick ut till vänt rummet igen. Där stod sköterskan och min mamma. Det tittade på mig sorgset och sade bara ”ska vi gå in då”?
Jag fick ett eget rum, och speciella kläder jag skulle ha på mig.
Ett par långa vita overknee* strumpor, ett par gigantiska trosor och ett nattlinne som man knöt i ryggen. Min mamma och min låtsas pappa var med.
Min mamma hjälpte mig med kärleksfulla förstående ögon. Medan hon knöt natt särken sa hon med lugnande röst ”det kommer gå bra, jag älskar dig”.
När sköterskan kom tillbaka och rullade ner mig till operationssalen kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. I hissen smekte hon mig på kinden och sa, ”du är stark, du klarar det här”.

 Jag möttes av ett rum med fem personer i.
Skulle alla dessa människor se mitt underliv? Skulle alla bevittna ett mord? Så många tankar flög fram och tillbaka som ett vilset löv på hösten.
Jag fick sitt ligga i en stor blå ”stol”. Dom stack nålar och elektroder på armar på bröst. Det var verkligen jätte fin personal. De höll min hand ända tills jag somnade.
Jag ångrade mig när jag vaknade, Jag skrek och ville inte vara med längre. Dom hade tagit mitt barn!  Jag var så arg att jag fick rullas ut från uppvaket och in i mitt rum där mamma väntade. Jag grät åter igen.
Det hände så otroligt mycket den dagen. Finns så mycket jag skulle kunna skriva om.

Om du undrar om något så var inte rädd att fråga, jag svarar på vad du än vill ha svar på. Kramar från mig.

Det här är min vackra syster Michelle. Och min underbara systerdotter Emelia. Jag är så stolt över Michelle, en stark person som jag aldrig glömmer. Jag älskar dig gumman många kramar !

Jag bara filurar.
Allt tjat om figurer och dieter, Är det värt det? Att ge upp all god mat, mys i soffan och go´saker framförallt! Ägna sin tid åt att ständigt springa, gå på gym och väga sig. Gå hungrig istället för att ta sig en frukt eller så?  
Visst man ska inte täppa igen blodkärlen med alla olika gifter men hallå..vi lever bara en gång? Eller ?
Lever man ett andra liv? Det är en fråga som ofta sitter fast klämd mellan mina läppar. Det känns ju som att det borde finnas någonting efter det livet vi lever nu.
Är livet här på jorden igentligen det som kallas ”helvetet”. För när man är på väg att avsluta sitt liv kan det ju bara bli bättre? Förstår ni?

Hur jag nu kan inleda inlägget med mat och spinna vidare till såna stora frågor, ja det gör även mig förundrad.

Men jag kan bara inte låta bli att tänka på såna saker. Tänk om det inte finns en himmel, inga vänner som tar emot mig med glada ansikten, ingen återförening och ingen möjlighet att se världen från ovan. Man bara somnar och sen finns man inte mer. Då skulle jag vara väldigt besviken.
Men jag nästan vet, att så länge man tror är allting möjligt.
När jag var liten så sa alltid min mamma att änglarna sitter på molnen och tittar på oss. Och vi ska inte vara rädd för döden. För då tar änglarna hand om oss. Och vi får träffa alla som vi saknat.
Jag har ingen stark tro på något igentligen, men jag tror att det finns helgon. Helgon är inte stora präster eller kungar utan det är vanliga människor som gjort något betydande för någon annan. Tillexempel så vet jag att min mormors mamma är ett helgon. Hon kommer nog vaka över mina barn. Jag hoppas i alla fall på det.

 Tror du på gud?

Idag har varigt en bra dag, imorgon blir den ännu bättre.
Det ord språket är min mammas. Hon använder det varje dag. Jag tror inte det är för sin egen skull, mest för att peppa mig. Min mamma är den person som jag älskar mest i världen. Det kanske låter elakt mot resterande av min familj men kärleken mor har till sitt barn eller barnet har till sin mor är obeskrivlig, i mitt fall är det så. Jag är så tacksam att min mamma har stått ut med mig så länge.  Att hon varigt så stark att hålla familjen ovanför ytan. Hållit om mig och givit mig kärlek när livet för henne har varigt tyngre än de lögner och sorg jag burit på. Det finns så mycket jag vill säga dig mamma. Så mycket jag vill ge dig som tack. Alla vackra minnen du gett mig bevarar jag långt in i mitt hjärtas dolda kammare. Jag älskar dig mamma.

15/8 – 2009

Då hittades ett tomt skal efter en älskad och uppskattad själ. Det hjärta som en gång givigt så mycket kärlek och värme hade slutat slå fem veckor tidigare.  Denna ängel har berört så många människor och liv. Vi kommer aldrig få veta exakt vad som hände dig Emma, Vi kommer aldrig förstå hur du mådde. Men vi hoppas innerligt att du har fått den lycka du förtjänar.

Att leva med ångest är som att leva med en tung skugga i ditt inre. Det är känslan som får dig att vilja skära ett snitt på bröstet och vända kroppen ut och in. Få gömma den tjocka kväljande känslan tillsammans med din sköra kropp i ditt varma osynliga skal.

Många undrar och frågar varför man gör som man gör. Ett självskade beteende är ett sätt att få ur sig sina blockerade känslor. Att skära sig, det är som ett utgångs hål för det tryckande obehag som äter upp en. 
Jag kämpar varje dag mot självskade impulserna. Men det är svårt. Tänk dig att du ska låta bli att äta när du är hungrig. Att inte andas när du desperat behöver luft.
Frågan är oftast ”gör det inte ont?”. Svaret på den frågan är lättare att svara på än varför man gör det. – Att välja mellan att du i evighet får leva med en tung sten på ditt hjärta, ett varmt grepp om din hals som begränsar ditt luft intag.
Eller att få ta sig tid för sig själv. Göra något som endast gynnar dig, ingen annan.
Det lämnar all din tyngd och ångest på golvet under dig, Och i några minuter försvinna från denna grymma värld. Bara vara utanför din kropp.
Det är den känslan som är så underbar och farlig. Som får mig att känna mig mer levande än någonsin och så nära döden att min längtan till andra sidan blir mättad.

 Alla är vi unika. Vad är ångest för dig?

Nu är det februari. Våren närmar sig med stormsteg och solens strålar kikar äntligen fram bakom de tunga vita molnen ovanför oss. (Eller inte!)
Idag är det snöstorm och solen är efterlyst i snart två veckor. Försökte att gå ut för att få en hint av friskluft på ett ögonblick blev jag snöigare än snöns snögubbe.
Hur i friden blev det så här? Det är snart mars månad, då ska allt tina och lukta äckligt. Tjipp i kängorna och blöta vantar. ”nej tyvärr så kommer inte sommaren i år, den ha tagit semester”.  -Jaha nämen okej då fortsätter vi att elda med dammråttor resten av året. (då överlever jag länge.)
Är det meningen att vi ska ut och ta vara på vintern? Är den sur för att vi hellre stannade hemma och såg på Solsidan istället för att glada frysa ihjäl i slalom backen?
Men man blir ju så förvirrad av alla dessa ”regler”, visst vet ni att det finns ”regler” i dagens samhälle? ”regler som bestämmer att du är för stor för att leka med Barbie men för liten att ha pojkvän. Jojjo men! Precis som regler i pulka backen. För liten för att åka utan hjälm och för stor för att få plats på den minimala stjärtlappen.

Alla permanentade rosa mammor åker Toys´r us senaste pulka med sina barn, dricker varm choklad ur sina Lundhags kåsor och skrattar och låter solen ge dom små friska fräknar på deras lena mjuk bruna hy.

Också kommer jag, den långbenta spretiga älgen. Med blött slibbigt ansikte. Runnen maskara på kinderna och läppstifts rand på tänderna. Glad i hågen skrämmer  jag alla ungar medans jag dundrar ner för backen på en plask kasse från Ica. Korkar upp en vinflaska med mora kniven och hoppar upp och ner för att hålla värmen i mina små svarta Converse.

 Ja visst finns det ”regler” i samhället. Men regler är ju till för att brytas eller hur? Hähähä.

Stolt visar jag upp att jag håller på läka.

Var i staden i dag och passade på att fynda lite på alla reor! Hittade denna underbara "lilla svarta" på Monki. Endast 40 kronor! 

Jag kände igen den mörka blicken när Micke hämtade mig på busstationen. Jag rökte när han kom och jag hann inte gömma min billiga Level i snöslasket. Han var irriterad över nåt. Var det kanske mig? Att jag rökte eller har det hänt något? Han kramade om mig ändå och jag andades in all kärlek av min underbara pojkvän. Så gott han luktade.

Kallt och nonchalant ignorerade han mig. Hans breda rygg skymde sikten från sängen där jag nu legat och haft tråkigt i snart en timme. Vad är det som är så himla viktigt på datorn?

Ett hårt slag mot min bröst korg fick mig att tappa andan och mina ögon tårades. Jag har ju inte gjort något, Tänkte jag förvirrat. Jag stapplade bakåt och satte mig på säng kanten igen. Han hade blivigt ilsket överraskad när jag smög fram för att se vad han höll på med.

Msn, klart det var msn. Klart det var en söt 15 årig flicka. Han var snygg och trevlig det var inte bara jag som ville ha honom. Och hon var tydligen också väldigt snygg och trevlig.  

Mitt och Mickes förhållande var bra till en början. Det mesta gick väldigt fort och jag var väldigt paff över att efter två veckor vi var tillsammans och han skickade ett sms som innehöll jag älskar dig. Han var den långa muskulösa prinsen med skägg och vita raka tänder, det stora leendet och den charmiga humorn som äntligen kommit och hämtat mig för att bo i hans slott. Det trodde jag då. Jag var femton år när jag träffade Micke, jag hade brukat lite då och då men han visste inget. När vi varigt tillsammans i kanske en månad så förändrades allt. Han började förstå vad jag höll på med.

En kväll berättade jag allt och han kollade bara på mig och sade ”jaha, okej? Så länge du inte gör det hemma hos mig så”. Brukar man inte försöka hjälpa sin flickvän ur missbruk?  

Den svarta blicken förvarnade mig vad som snart skulle ske. Jag backade skrämd bakåt för att inte vara i vägen men han såg mig, Pressade mig så långt mot garderoben och det hårda plast handtaget petade mig i ryggen. Hans hårda grepp om mina axlar, det kändes som att han skulle bryta isär mig. Jag var äcklig, och jobbig. Han gick ilsket ur lägenheten och smällde igen dörren efter sig. Jag lade mig ner på sängen och grät.

 Vi hade bråkat många gånger. Över små obetydliga saker. Jag tänkte att det kanske skulle gå över. Han hade problem med sin familj och för till fället bodde vi i hans sjuka mammas ovårdade lägenhet. Två madrasser på golvet och en dator.

En gång hade Micke ignorerat mig under hela helgen jag varigt där. Han satt framför teven och sade inte ett ord till mig. Jag satte mig på golvet bredvid, Lade mitt huvud i hans knä. Jag vet inte hur det hände, på två sekunder kramades mitt ansikte som en nöt på julafton i hans hand. Det kalla hårda badkaret skavde i ryggen, jag sparkade och skrek. Det heta vattnet brände i mitt ansikte, ”jag ska döda dig, jävla knarkare, Hora” Det bekanta hårda greppet runt min hals skrämde mig inte. Om jag skulle dö just då skulle jag vara glad. Då skulle han få straff som han förtjänar.  Men min luft började ta slut, och vatten trängde ner i mina lungor. Skulle jag verkligen dö nu? Här? i ett badkar? Strypt av mannen jag älskar. Jag skek det sista jag hade och rev och klöste honom så gott jag kunde. Hans stora kropp var alldeles för tung för att försöka rubba. Min räddning kom, Det plingade på dörren. Han vaknade upp ur sin trans och gick ner och öppnade.

Jag började använda mer och mer droger. Pcp var dyrt och svårt att få tag på och det krävdes mycket dricks till alla mellanhänder. Det blev bråk om pengar hemma och det slutade med att min styvpappa slog mig ner på golvet. Min mamma höll fast mig för att jag inte skulle slå tillbaka. Jag skrek åt dom och gick hemifrån iklädd nattkläder. Jag tog sista bussen till (en stad)  klockan halv ett på natten knackade jag på hos en vän och fick sova där under villkor att berätta var jag var och åka hem morgonen därpå.

Jag åkte aldrig hem. Jag använde mina sista pengar och köpte amfetamin av en pundare på stan. Åkte till (staden där han bodde) och hoppades på att få bo hos Micke. Det fick jag. Men de skulle jag inte ha gjort. Den veckan jag bodde där förändrades mycket. Det är för tungt för att skriva men jag kan berätta om varför jag idag är som jag är.

En kväll var vi över hos en vän till Micke, De drack och diskuterade. Drog grova skämt och tyckte dom var roliga. När vi senare på kvällen gick hem blev det ännu en gång bråk. Det slutade med att jag låg fastklämd och skrikande i Mickes dubbelsäng. Han slog mig och sa så mycket som jag aldrig kommer glömma.

Hans arm tryckte fast min nacke. Jag låg på mage och bet och skrek ner i madrassen. Jag försökte på alla sätt komma loss hans hemska grepp men det var omöjligt. Jag grät och själen lämnade mig kropp för en stund. Jag var inget. Ett skal som han använde, det var inte jag det var något.
Jag grät när jag satt på den hårda toaletten. Det var som att sätta sig på spikar, Det brände enda in i benen. Stora blod kulmpar färgade vattnet rött. Kroppen värkte av alla slag och hans starka nypor.
Jag öppnade min svara väska och tog fram en folie förpackning med två små gula pcp.  

Allt var suddigt och jag försöker att glömma. Mina sår läkte efter ett bra tag men mitt inre är för alltid ärrat. Idag klarar jag mig ganska bra, jag har börjat lita på den jag älskar och kan prata om det. Men vardagliga saker som att sitta, eller ha sex påminner mig alltid om vad han gjorde mot mig. Vad jag tillät han göra.

Min relation till min pappa, den har varigt väldigt knakig och krokig. Inte alls som jag skulle vilja att den borde varigt. Jag har så många fina minnen sen jag var liten så jag knappt räckte upp till midjan på honom. Han var den häftiga pappan som lekte helhjärtat med alla barnen, Vare sig vi var på stranden eller på diskot. Han gjorde aldrig skillnad. Jag vill så gärna ha tillbaka de tappade åren vi har. Jag ångrar mig verkligen att jag tog avstånd från dig, Det var inte ditt fel även om jag många gånger sagt det. Du är min pappa och jag är din dotter. Din dotter som klädde sig som en pojke och snickrade kojor i skogen istället för att leka med barbie, Du var inte rädd. Du är en förebild för många. Jag älskar dig pappa.

Bloggen där inget "förskönas" den tunga verkligheten lyfts fram på ett enkelt och ärligt sätt. All läsning är på eget bevåg, kommentarer uppskattas positiva, ärliga och ibland de som uppfattas elaka. Allas röster ska kunna bli hörda.

Alla händelser är verkliga. Namn och städer har blivigt utbytta pga olika skäl.
Känsliga Läsare varnas.