himmlafrid -

Ett problem barn, en sån snorig unge som kissar i sängen och luktar illa, en ovårdad flicka som har en mamma som alkis, det är vad jag trodde att det var. Jag kommer från en familj utan alkohol problem och jag luktar fan inte illa. Jag ser ut som de flesta andra i min ålder, jag går till frisören duschar varje morgon sminkar mig och är artig och väluppfostrad. Hur kunde det bli såhär? Att jag som 17 åring bytte namn och stad, flyttade från min familj och mina vänner för att så fort som möjligt få börja om mitt liv. Hur tänkte jag? hur tänkte alla andra? Jag har ingen aning, det är inte saker man lägger på minnet. Jag längtade hem nästan varje dag, ja jo det gjorde jag. Jag grät mig till sömmns många nätter, ensam utan min familj när jag behövde den som mest. Bortsliten från verkligeheten och inlåst  den drömmvärd andra barn upplever. Allt var bara så konstigt. Men på något sätt gillade jag det, att få motstånd, någon som gjorde det förbjudna, en som inte gav sig vad jag än lovade och sa. Fosterhems placeringen / behandlingshemmet var banne mig det bästa som hänt mig. Nu ska ni inte tro att min mamma och pappa inte försökte hindra mig från att rymma till andra städer för de gjorde dom banne mig! Som dom har slitit, men vi barn har en underbar förmåga att spela på kännslor, "du älskar inte mig" "jag lovar det händer inte igen" " om jag får det här så går jag på skolan " allt det där man iiinte få börja med, det är ett skitit träsk man fastnar i, jätte smart tjej ! desto mer du trampar ju svårare blir det att ta sig upp.

Ibland när jag tänker tillbaka på tiden som den "gammla Ellan" så skäms jag något så fruktansvärt, det är skräckblandad fashinering. Hur geniala ideér jag hade men vad otroligt dum jag var mot mig och många andra.

Ett exempel som får mig att rysa är när jag en gång eller ja många gånger "bjöd" på amfetamin till min kompis, i baktanke skulle hon bli beronde och då skulle jag kunna tjäna så fruktansvärt mycket pengar på henne. Det är sjukt.

Men hon lever tack och lov! Min mamma visste vad som höll på och tog kontakt med hennes föräldrar och soc. Tack mamma<3

det är snart tre år sedan eller mer jag vet inte riktigt, men än idag har jag skuldkännslor som sätter sig tungt på mitt bröst. Kvävande kännsla av dummhet.

"jag kan inte säga att jag ångrar vad jag gjort, för om jag hade kunnat ändra på det hade jag inte varigt den jag är idag."