Näldens byfåne
Hej! så här går jag ut och mockar, tror du jag blev paff när jag insåg att jag var Näldens Crazy cat lady?
Jag var på stan i dag med "D"!
Helt sjukt underbar gosse!
Jag blir så otroligt mesig när jag blir kär (!?) Sprang på en gång upp till ellen och pratade av mig, ja jag kan faktiskt inte skriva mer om det för det är TO PRIVATE!"
Men vilket fall, tack "D" för en helt awesome dag <3 hoppas du inte läser min blogg då blire pisk;)
När okända läser min blogg är det helt okej, men en person som står en nära som familj och vänner, det tycker jag är en sån konstig kännsla. Lixom jag pratar ju ofta direkt ur mina tankar och då känns det som att dom vet vad som rör sig i mitt huvud hela tiden. Men det är inte så, den jag är här är självklart jag men om man träffar mig i verkligheten skulle du nog få ett annat intryck av mig.
Nu sitter jag och lyssnar på Anna Ternheim- Shoreline och tänker på hur bra det var att jag inte hängde mig i torsdags.
För det första ville jag inte dö på en torsdag, och för det andra så känndes det konstigt att tänka tanken och gå så djupt i detalj. Visst har jag tänkt på det förut och utfört det ogenomtänkt, men den här gången var det annorlunda, jag planerade hur jag skulle ta mig dit och vad jag skulle ha på mig, skulle jag lämna något brev eller skulle jag ta med mig den röda sony videokameran och ge ett mer personligt hej då. Om jag vaknade på natten skulle jag ta de vita spännband som fanns i "snickar boden" och jag skulle ta den med mig och och säga ett sista hej då. Anna ternheim skulle spelas på min trasiga telefon och äntligen skulle jag få ro, Intill det hus jag planerat att flytta till, det lilla torpet i kila..
Jag vaknade den natten, och klädde mig. Gick ner och hämtade videokameran och tog ett glas vatten,när jag stog ute i den bitande kylan och skulle ta cykeln ur stället kom jag och tänka på en sak, hur kunde jag vara så otroligt egoistisk? Jag har aldrig gett mig själv dåliga ursäkter för att inte genomföra min val, men idag är jag tacksam för att jag gjorde som jag gjorde. Jag gick upp på övervåningen och borstade av mig det värsta av regnet, kröp ner i sängen och bad till gud att vaka över min familj.
Det var nog inte sista gången jag kommer ha viljan att dö men det är sista gången jag tänker göra ett försök.
Idag mår jag bättre, jag lyckades på något sätt få tankar på annat och det känns så stort du anar inte, det är det största jag gjort. Att trotsa mig själv med risk att jag skulle kunna bli lycklig. Kännslan är obeskrivlig.
http://www.youtube.com/watch?v=fDfbrdQKwjk
Jag var på stan i dag med "D"!
Helt sjukt underbar gosse!
Jag blir så otroligt mesig när jag blir kär (!?) Sprang på en gång upp till ellen och pratade av mig, ja jag kan faktiskt inte skriva mer om det för det är TO PRIVATE!"
Men vilket fall, tack "D" för en helt awesome dag <3 hoppas du inte läser min blogg då blire pisk;)
När okända läser min blogg är det helt okej, men en person som står en nära som familj och vänner, det tycker jag är en sån konstig kännsla. Lixom jag pratar ju ofta direkt ur mina tankar och då känns det som att dom vet vad som rör sig i mitt huvud hela tiden. Men det är inte så, den jag är här är självklart jag men om man träffar mig i verkligheten skulle du nog få ett annat intryck av mig.
Nu sitter jag och lyssnar på Anna Ternheim- Shoreline och tänker på hur bra det var att jag inte hängde mig i torsdags.
För det första ville jag inte dö på en torsdag, och för det andra så känndes det konstigt att tänka tanken och gå så djupt i detalj. Visst har jag tänkt på det förut och utfört det ogenomtänkt, men den här gången var det annorlunda, jag planerade hur jag skulle ta mig dit och vad jag skulle ha på mig, skulle jag lämna något brev eller skulle jag ta med mig den röda sony videokameran och ge ett mer personligt hej då. Om jag vaknade på natten skulle jag ta de vita spännband som fanns i "snickar boden" och jag skulle ta den med mig och och säga ett sista hej då. Anna ternheim skulle spelas på min trasiga telefon och äntligen skulle jag få ro, Intill det hus jag planerat att flytta till, det lilla torpet i kila..
Jag vaknade den natten, och klädde mig. Gick ner och hämtade videokameran och tog ett glas vatten,när jag stog ute i den bitande kylan och skulle ta cykeln ur stället kom jag och tänka på en sak, hur kunde jag vara så otroligt egoistisk? Jag har aldrig gett mig själv dåliga ursäkter för att inte genomföra min val, men idag är jag tacksam för att jag gjorde som jag gjorde. Jag gick upp på övervåningen och borstade av mig det värsta av regnet, kröp ner i sängen och bad till gud att vaka över min familj.
Det var nog inte sista gången jag kommer ha viljan att dö men det är sista gången jag tänker göra ett försök.
Idag mår jag bättre, jag lyckades på något sätt få tankar på annat och det känns så stort du anar inte, det är det största jag gjort. Att trotsa mig själv med risk att jag skulle kunna bli lycklig. Kännslan är obeskrivlig.
http://www.youtube.com/watch?v=fDfbrdQKwjk
Kommentarer
Postat av: Anonym
herre gud, jag har läst runt lite på din blogg och jag gillar den verkligen, den känns så äkta. men självmord är bara en enkel utflykt. att kämpa mot döden gör en starkare! :)
Trackback
