Om sanningen ska fram...
Som alla i härnösand vet så har jag rökt sedan jag gick i sexan/sjuan. Jag tycker det är sjukt avtändande när en tjej röker så därför står jag gärna utom synhåll, men denna gång glömde jag bort mig och satte mig allt för synligt och Behandlings familjen kom på mig. OH SNAP!
Riktigt obehagligt att bråka med en helt främmande familj i ett annat land jag gav mig på en gång!
Men jag fattar inte riktigt varför en artonåring ska vara tvungen att tjuvröka. Men det är tydligen deras "policy", vilket fall- jag blev riktigt förbannad när dom sa att jag inte behövde "dra mitt snack för det tog inte på dom" Hallå? får man inte föklara sig eller?! Jag har ångest, FET ångest, ångest som inte går att hantera just därför får jag mediciner, men enligt dom så "lever alla med ångest man måste bara hantera den" Fattar ni ingenting eller?? Jag käkar medicinerna för att jag helt omöjligt kan hantera den?
Förstår mig inte på endel resonemang här, så allt är inte alltid på topp.
Vilket fall, jag bestämmer själv get lost om ni tror något annat.
Jag tror inte att någon som inte haft sjuklig ångest någonsin kommer att förstå hur det känns att leva med det dagarna igenom. Det är inte något tryck över bröstet fyllt med skuld kännslor. Det är något helt annat-
Det är som att ett stort vild djur hoppar upp och skrämmer dig när du är mitt i öknen och du kan inte ta dig någonstans. usch jag hatar att skriva om det, jag tar upp en gammal beskrivning here it goes-
--Att leva med ångest är som att leva med en tung skugga i ditt inre. Det är känslan som får dig att vilja skära ett snitt på bröstet och vända kroppen ut och in. Få gömma den tjocka kväljande känslan tillsammans med din sköra kropp i ditt varma osynliga skal.
Många undrar och frågar varför man gör som man gör. Ett självskade beteende är ett sätt att få ur sig sina blockerade känslor. Att skära sig, det är som ett utgångs hål för det tryckande obehag som äter upp en.
Jag kämpar varje dag mot självskade impulserna. Men det är svårt. Tänk dig att du ska låta bli att äta när du är hungrig. Att inte andas när du desperat behöver luft.
Frågan är oftast ”gör det inte ont?”. Svaret på den frågan är lättare att svara på än varför man gör det. – Att välja mellan att du i evighet får leva med en tung sten på ditt hjärta, ett varmt grepp om din hals som begränsar ditt luft intag.
Eller att få ta sig tid för sig själv. Göra något som endast gynnar dig, ingen annan.
Det lämnar all din tyngd och ångest på golvet under dig, Och i några minuter försvinna från denna grymma värld. Bara vara utanför din kropp.
Det är den känslan som är så underbar och farlig. Som får mig att känna mig mer levande än någonsin och så nära döden att min längtan till andra sidan blir mättad.--
Det är en gammal beskrivning men det finns så mycket mer. Jag hatar att jag är tvungen att alltid gå tio kilo tyngre, och att aldrig veta när ångesten suger sig fast. Den bara kommer, som att bli skjuten hugger den i bröstet och det finns ingenting jag kan göra för att peta ut den kalla metall kulan.
Det är ett helvete helt enkelt, och det gör mig så förbannad att en "vanlig människa" kan säga att dom lever med ångest. Hur många gånger har du försökt ta livet av dig? hur många gånger har du legat innne på psyket okontaktbar pågrund av att ångesten gömt dig i ett annat liv? Hur länge har du varigt tvungen att ta mediciner som får dig att skärma av det verkliga livet och gör att din kropp går i slowmotion? Hur många ärr är du tvungen att leva med i all framtid på grund av att någon har sagt "vi lever alla med ångest, du måste bara lära dig att leva med den"
