himmlafrid -

Det är många gånger jag får frågan eller konstaterandet "vad stark du är, hur går du vidare?"
Saken är den att man går aldrig vidare helt, även om man ofta säger det. Och jag är inte ett dugg stark och vuxen av mig. Jag gråter precis som alla andra, visst var det där WIERD!? jag erkännde just att jag gråter! Tårar är ett sätt att få ur sig sin svaghet och vad visar mig aldrig svag, jag har gett mig fan på att jag ska vara så mycket starkare och bättre än någon annan. Men ibland ser även jag mig själv i spegeln, och oftast ser jag bara en fjorton årig flicka som inte vet vart tiden för henne. 

Dagens klädsel!
Eller ja..just nu sitter jag på en bar stol i ett kök framför en dator..ja jo visst är det självklart!
Jag har "modets" svarta glasögon (1+), svarta strumpbyxor, gråa stickade tjocksockar, stor grå och matt röd randig långärmad tröja som går över rumpan. Tyvärr är tröjan lite kort i ärmarna så mina ärr syns. Och som grädde på moset - Ett par hörlurar sen sten åldern (musik- Enya only time)

Konstigt nog så lovade jag mig själv när jag valde vad jag skulle skriva om att aldrig prata om mina sårade armar på bloggen, och aldrig knäppa kort och lägga ut offentligt, Ens knäppa kort på dom för den delen. Jag har aldrig tittat på mina ärr i onödan, jag har aldrig fotat dom när de är såriga eller läkta. Jag ser inte nöjet med det.
Tyvärr har jag läst andras bloggar och där visar dom upp sina ärrade armar och ben, nästan som ett bevis på skörhet, en triumf.
Att skära sig är inte alls "tufft, en trend, ett sätt att komma in i ett gäng" Det är ett destruktivt beteende och inte något att visa upp. Jag skäms ofta över vad jag gjort, jag döljer mina armar och ben när jag är ute offentligt. Annars blir jag dömd av en blick innan jag ens hunnit öppna munnen.
Men visst blir man less när man läser bloggar som innehåller "-Jag är beroende av att skära mig" sen ser man en bild på en arm med 3röda streck på, rispningarna har knappt gått genom skinnet. Snälla sluta med det. Du kanske vet vad du pratar om men ärligt har du ingen aning.
Jag går på behandling, det är ett beroende, en "sjukdom" och jag tror ingen skulle tycka det var "häftigt" om dom skulle se vad jag får göra.

Då tänker jag såklart tillbaka till ett sjukhus besök som slutade så illa att jag inte kunde gå. Jag fick hjälp av två sköterskor att kissa, att duscha och att klä på mig. När man är femton vill man inte stå naken i en dusch och bli tvättat av två helt främmande människor. Det är inte vad man strävar efter, inte jag i allafall.



Det här är en bild jag hittade på en blogg. Snälla du vem du nu är- Sluta med vad du håller på med innan det spårar ur. Lägg inte upp bilder och säg att du är beroende, det är bara till din nackdel.
Jag hoppas att allt löser sig för dig vad det nu är som har fått dig att göra så här.
Många kramar Elle De Wall