Undergång
Menade du orden, lämmnade dom dina läppar fyllda med värme och ömhet ljuv som sammet. Ångrade du allt i sista minut när du insåg hur värdefullt ditt liv var?
Var det mig du tänkte på när dina sista andetag lämnade spår här på den dystra jorden?
Många gånger hatar jag dig, jag gör det än i dag, jag hatar dig så mycket att jag skulle kunna ta tillbaka dig hit bara för att du ska få känna den bittra smaken av ångest igen. Att du skulle tvingas räkna mina timmar av tanke till dig, du skulle fått torka alla tårar och smeka mina trasiga armar. Jag hatar dig för att du kom oinbjuden in i mitt liv och fick mig att känna den äcklande kännslan av att vara någon och att ha något att leva för. Jag hatar dig för att du lämnade mig här. Jag kan aldrig få någon att förstå vad vi hade, vad du gjorde mot mig, hur den sprängande kännslan i mitt bröst är så fort jag ser en parkbänk.
Skulle du leva kvar med bunda fötter och armar när du har ett mål att nå, skulle du kämpa för att andas när syret tar slut.
Att inte få andas när man behöver luft är den värsta tortyr. Jag ser havet men får inte skölja mitt torkande svalg. Jag ser allt men får inte röra.
Nya dagar kommer och går, att kliva upp och hoppas på att vara ett steg närmare ett liv när jag vet att jag för varje skratt dras jag djupare och djupare ner mot samma öde som jag är menat för.
