himmlafrid -

”Tomas”
Jag såg Tomas i korridoren, vi hade gått i samma klass i två år men när vi började högstadiet hade våra klasser splittrats och jag hade inte tänkt så mycket på vem han egentligen var. Han var inte så mycket att se på men nu, han hade verkligen förändrats. Han var lång och mörk, stora ögon och väldigt karaktäristiskt ansikte. Han hade det inte många hade.
Jag gick fram till Tomas som satt på en bänk och tittade på telefonen. Han tittade upp förvånat och svarade ”Hej”. Jag är inte blyg av mig och ville lära känna honom.
– Ska du ta två bussen hem idag? Frågade jag. ”Ehm ja hurså? ” Frågade han. Jag log och svara de ” Bara undrade”. Jag gick vidare med lätta och glada steg, Jag ville verkligen visa att jag var glad över våran korta konversation. Hoppas han såg mig tänkte jag.
Jag satte mig bredvid han i bussen. Jag kände mig som en galen tonåring som för följde sin idol. Men det var jag inte, Jag ville bara inte missa min chans. Jag och Tomas bodde i närheten av varandra och jag visste att vi hade lång tid att prata innan han klev av.

Jag och Tomas blev väldigt bra vänner. Han fanns när jag behövde honom och han lyssnade. Jag kunde vara mig själv med honom. Vi lekte i snön och vi spelade krigs spel tillsammans. Vi gjorde allt bästa vänner gjorde. Jag var alltid attraherad av honom men ville inte förstöra våran vänskap genom att berätta det. Han hade flickvän. Och många som ville åt honom. I smyg började jag försöka skrämma bort alla nyfikna konkurrenter. Olika historier om att han åt med öppen mun och att han funderade på om han var homosexuell. När någon kollade på oss när vi gick på stan tillsammans gjorde jag allt för att vi skulle se ut som ett par. Ofta gick vi och höll hand.

Jag brukade mycket amfetamin under tiden vi var tillsammans, han visste inget och han behövde inte heller veta. En kväll skulle han sova över hos mig. Jag var första tjejen han sovit över hos och det märktes att han var nervös. Nu var chansen för mig att visa vad jag igentligen ville.
Vi låg i min säng och lyssnade på Volbeat, Jag lade mig så nära honom som möjligt. Hans mage mot min rygg. Jag svankade så mycket jag kunde och kände hans varma skrev mot min rumpa. Jag började sakta röra mig harmoniskt upp och ner. Jag kände hur något genast började växa innanför han vita kalsonger. Jag vände mig och mötte hans blick. Han tittade förvånande med uppmanande på mig. Jag log. Får jag frågade jag. Han nickade intensivt. Jag kysste hans stora läppar, och han besvarade den med varm tunga. Han var inte oskuld men jag hade väntat på honom i två år. Jag tog insiativet och vi skedade. Efter en timmes lekande med smekningar och kyssar gav han det han aldrig fått tidigare, en orgasm. En trött Tomas sov sedan bredvid mig, han höll om mig hela natten.

Jag och Tomas hade ett till och från förhållande i två år. Jag älskade honom mer än något annat. Jag ville leva resten av mitt liv med honom. Jag var lycklig och alla mina narkoman problem började tappas ut. Jag behövde inte substanser så länge jag hade honom. Vi var som man och hustru och pratade ofta om barn och framtiden. Tyvärr var jag i den perioden av mitt liv då jag brukade som mest intensivt. Jag var ofta på nertrappningen av mitt missbruk när vi var med varandra, vilket ledde till bråk. Det var mest jag som blev arg för ingenting. Jag lämnade honom många gånger i ren ilska. Han hade inte gjort något fel men jag tänkte inte klart. Jag var hög och träffade någon annan. Lämnade Tomas och blev tillsammans med den första bästa jag träffade. Jag ville ha annat att tänka på, någon som inte visste vem jag igentligen var. Jag visste inte vem jag själv var, och det är ett stort problem om man vill ha ett seriöst förhållande. Man kan inte lita på någon annan om man inte kan lita på sig själv. Jag skar mig mer och mer. Nu hade vårat till och från förhållande gått så långt som två år. Jag började falla tillbaka till mina destruktiva vanor.  Jag ville inte tappa Tomas, han var mitt allt. Men jag kunde inte hålla emot. Jag var ofta med ”Erik”. Han var min nya bästa vän. Och jag hade lovat mig själv att aldrig lämna Tomas.

Jag började äta mer mediciner. Mer antideppresiva och mer adhd mediciner. Något gick fel i läkarnas planering och jag kände inte mig själv. Jag var inte den jag brukade vara. Personen som såg på mig i spegeln var någon som jag sett förut men vem var det.
Jag ville inte göra något val. Det ända valet som kändes rätt då var att försvinna. Alla gamla minnen hade kommit i kapp mig och ångesten var för nära in på. ”Erik” ville inte ha mig och jag kände att Tomas hade börjat tvivla.

Jag gjorde nästan köttfärs av mina armar. Hela min överkropp var bara en röd sörja när jag lades in i ambulansen. Jag kommer inte ihåg nästan nånting men jag skriver det jag kan.
Jag skämdes, Jag hade inte lyckats försvinna den här gången heller.
Jag hade fått svar av ”Erik”, han ville inte vara mer än min vän. Tomas ville inte hälsa på mig på psykavdelningen. Jag kände mig så ensam.

När jag kom hem till Tomas för att hämta mina saker såg han på mig som vi redan hade bestämt sig. Det var så tungt att inte få ge honom en puss. En sak som vi alltid gav varandra när va hade lust. Vi stod i källaren och jag kunde inte låta bli att gråta, Jag ville så gärna ha tillbaka honom. Ville föra honom in till det mörka sovrummet och lägga han på sängen. Sensuellt sätta mig gränsle över honom och klä av mig sakta för att retas. Kyssa hans hals medans han smekte mina nakna bröst. Känna hans stånd mot mina små rosa trosor. Viska i hans öra hur mycket jag älskar honom. Svettigt och passionerat sex i flera timmar, vi gav och tog. Hans manliga stora händer smekte min midja samtidigt som han älskade med mig hårt. Jag hörde hans tunga andetag och kände hur pulsen ökade. Vi hade sällan skyddat sex och vi ville oftast ha barn. Vi kunde älska i flera timmar, ibland två och ibland fem. Vi älskade varandra och hade en framtid.
Så som det var när vi var nykära och jag inte åt den medicin som tagit Ellinore från den här världen och ersatt henne med en elak egoistisk bitch.
Vi satte oss på sängen som vi så många gånger varigt lyckliga i. Jag grät och försökte övertyga honom att allt skulle bli bra nu när jag inte åt medicinen längre och att jag skulle behandla honom så mycket bättre.
Än en gång så lovade han att allt skulle lösa sig, han älskade mig och var så dum som hade tvivlat. Vi grät och kysstes, kramades och klädde av varandra. Vi älskade på hans säng, upprepade gånger sa han förlåt att han tvivlat, ”du är ju min dröm tjej, jag älskar dig så mycket”.

Det var bara ord. Han hade bestämt sig för längesedan. Vi försökte aldrig igen fast att han lovat. Jag kanske inte var en bra flickvän men jag vet att vårat avslut hade kunnat blivigt så mycket finare än att mannen jag älskar skulle ljuga och utnyttja mig en sista gång.

Jag hade så gärna velat visa att jag bättrat mig. Men livet är som livet är.