himmlafrid -

Jag måste börja inlägget med att säga: Jag är så less på bloggdesignen så nu blev den svart helt enkelt.

Iallafall , så visste inte jag att det faktiskt fanns läsare på min blogg. Jag trodde seriöst det bara var jag som var här inne och spånade runt i förhoppning om att något skulle se.
Men det finnt tydligen dom som läser! Jag fick en kommentar, (wohoo!) ett bevis på att något uppskattar det jag gör. Men snälla ni kan du inte kommentera med en punkt iallafall så jag sett att ni läst? Ja jag vet nu ber jag om "röster" men det är alltid kul och det ger mig hopp och då skriver jag mer.
Kommentera mer så skriver jag mer.,Okej? DEAL?!

Ja det är inte mycket du fått läsa om mig. Jag har så mycket mer att säga dig du anar inte, Men varje historia du läser är verklighet för mig. Det är alltså ganska känslomässigt tungt för mig. Men jag gör mitt bästa för att det är ju trorts allt min "terapi".
Jag vet inte om det är någon kanske du, kanske din vän, kanske någon du vet av som har varigt med om samma sak som jag, Jag vet inte vad som fört dig till den här sidan. Jag vet inte om du är här inne och läser för att gotta dig i mina problem eller om du läser för information eller om även du söker någon som vet hur det är att leva livet fullt ut med handling och konsikvenser.
Allt vi gör idag, påverkar morgondagen. Allt vi gjorde igår förde dig hit.

"Dennis"
Dennis var den som ställde till mitt liv ganska mycket.
Vi var vänner och han var så lik mig på alla sätt. Vi gjorde allt tillsammans. Hans liv var ett helvete, hans pappa misshandlade mamman och Dennis själv. Det var många gånger han kommit till mig på natten för att han inte hade någonstans att sova över kvällen, pappan hade då kastat ut hela familjen.
Vi var som syskon, inget kunde bryta våra band, trodde jag.
Dennis var sjuk. Han åt starka mediciner och blev nu person förändrad på grund av alla hormon förändringar. Allt vi byggt upp blev raserat med ett andetag. Jag hade gett upp så mycket för dennis. Kontakter och familj, det blev ofta bråk eftersom jag alltid ställde upp för honnom, Det passade tydligen inte alla. 
Jag hade tappat min ända riktiga vän. 
Jag hade ingen att prata med och nu gav han mig blickar som skar djupt i själen. Han var kall och jag existerade inte längre i hans värld. Ord och lögner drog mig längre och längre ner i det dystra träsket jag var på väg mot. 
Dagen jag fick höra - du är ingenting du har aldrig betytt något för mig, hora, Den dagen försvann en stor del av mig. Jag kan verkligen inte lita på någon.
Då kom en ny vän in i mitt liv. Den fanns till bara för mig och hemligheter och tankar stannade mellan oss.

Jag klippte upp de svarta plast pinnarna som höll rakbladet på plats i min systers lady shave. Med en nagel sax gick det inte ens på två minuter. En liten tunn metall bricka separerade min tunna hud, och blod trängde sig fram mellan de raka skinn väggarna.
Jag kännde nästan ingenting. Den smärta jag hade i bröstet tunnades ut och jag kunde andas tyngre, djupare, renare.
Smutsiga droppar av ångest färgade delar av golvet rött. Jag lyfte mitt huvud uppåt och såg det vita taket. "varför ska livet vara så svårt?"
Upprepade gånger förde jag bladet längre och längre mot min vänstra handled. Jag gled ner på govet och väntade på att bli fri från det varma stikande blodet som förgiftade mig mer och mer.
Kännslan var bedövande och den mjuka bädd kroppen var invriden i ville jag inte lämna.
Men allt har sitt slut, Jag ställde mig upp och tittade i badrums spegeln och sade - var det så enkelt?  Mitt bleka och uttrycklösa ansikte var bara början.
Var det så enkelt att träda in i ett nytt beroende? Göra något som skadar sig själv för att bli fri från andra människors ord som skapar den största förvirring och sorg?

Jag och Dennis var alltid vänner fast att han många gånger börjat bråk och sagt saker som fått mig att må som en kratta. Jag vet varför han beter sig som han gör, och jag förstår , förstår mer än någon annan.