himmlafrid -

Jäklar vad glad jag är att ni kommenterat! Woho tre stycken läser min blogg (det är allt en början!)
So..Idag är det faktiskt helt okej med mig. I morse väcktes jag av att min kontaktperson på social grejjen ringde mig. Hon hade skrivit rent polisanmälan och skickat in den. Jag kanske inte har berättat det men isåfall gör jag det nu igen.

"En person"
Jag har bråkat väldigt mycket med en person i familjen. Många gånger har jag rymmt hemifrån och sovit hos en nära vän för att jag inte kunnat vara hemma.
Små bråk om att jag syntes och hördes förmycket, Respektlös egoistisk snor unge, det var vad jag var. Han var alltid så närgången och stog gärna två centimeter från mitt ansikte när han skrek och beskyllde mig för saker jag inte hade någonting med att göra.
Jag var elak tillbaka det var jag, jag sa ofta att han inte hade någon rätt att ens på peka mina ordval med tanke på att han var inte min pappa och skulle aldrig vara det. 
Jag har H :et i Adhd, vilket betyder att jag har en hyperaktivitets störning, När jag är glad så är jag glad och när jag är ledsen så är jag ledsen, Det finns inte så mycket mellanting. Jag kan inte bli fasthållen och det felet utlöste många små krig.
Jag kommer ihåg en gång då jag var riktigt arg på "personen" och tänkte mig inte för när jag satte mig i "hans" bil, allt var uppdelat i "läger" ditt och mitt. 
Jag satte mig sur som jag var med en duns i baksätet och drog igen dörren med en kraftig smäll. Innan jag ens hunnit blinka slet han upp dörren och hans hand grep tag i min nacke och drog ner min på det hårda gruset, han stog ovanför mig och pekade strikt med sitt finger på min panna och sa- Så där gör du fan aldrig igen med mina saker. Sedan gick han in.

Jag bråkade än en gång för att få till mig frihet. Han kom som ett brev på posten och vände allt emot mig, saker som att jag var inte mogen nog till att jag var orsaken om familjen var ett minne blott. Jag tog kol på min mamma det var mitt fel att hon mådde som hon mådde. Om hon stack och lämnade oss var det mitt fel och jag var inte hans problem och åter igen använde han mina ord emot mig "jag är trots allt inte din pappa, och kommer aldrig vara det." 
Ofta skrek jag saker tillbaka att han var idiot ett svin och han gjorde inte saker bättre, jag försökte mer än han, och det vet jag är sant. 
Vi var i köket och jag gjorde så att min mamma grät igen, jag ville inte bråka mer jag var så förbannat trött, jag hede inte tagit droger på så länge att min tunga ångest fyllda kropp var på väg tillbaka. Jag var på väg ner till mitt rum när han sprang efter mig och fortsatte grälet, Jag var så du i huvudet som inte förstog att om han pratade så skulle jag stanna där han var. Jag puttade honom bakåt, jag vill inte ha honnom så nära, han skulle inte leka större än mig jag hade lika stor rätt att nonchalera som han ofta gjorde mot den övriga familjen. Jag skulle dock inte ha puttat honom.
Med hans styva finger mot mitt bröstben puttade han mig fyra fem gånger bakot och och skrek, han tvingade min ner på golvet, jag tog många hårda slag mot huvud och skuldra, just då önskade jag livet ur honom. 
Min syster och mamma hörde vad som hände och de kom för att se vad som hände, mamma slet bort honom från mig och han passade på att "råka sparka mig" i svanken. Min syster höll om mig och skrek att han var en idiot och skulle gå därifrån. Det värkte i ryggen och jag kunde inte röra mig, Det var som tusen nålar ilade genom ryggraden när jag lyfte armen för att torka bort de äckliga tårarna som gjorde mitt ansikte rött och svullet.
Jag var blå på ryggen och hade fruktansvärd huvudvärk flera dagar efteråt. 

Han satt i trappen och grät, falska jävel tänkte jag. Han sa "om jag skulle få det ogjort så skulle jag göra det,förlåt". I helvete heller sa jag, jag kommer aldrig förlåta dig och jag glömmer fan inte du har slagit mig precis som alla andra du är fan inget undantag.

Många gånger har jag tagit emot så mycket skit och ilska av "honnom". Ilska som igentligen är riktad mot andra men jag är en bra "slag påse". 
Många gånger har han utnyttjat min diagnos, han triggar igång mig med små ord och handlingar som ingen ser, och när jag blir förbannad ser alla och då är det jag som har börjat bråket. Förstår du vad jag menar? jag hoppas det annars är det bara att fråga.
Iallafall små slag och elaka hintar när kriget varigt igång syns inte men jag tänker inte vara tyst om det längre. 

Tack och lov så gjorde min bästa vän det jag aldrig skulle våga göra. Utan min vet skap bad hon bad sin mamma anmäla honnom för misshandel, och jag är så otroligt tacksam för det. Jag visste inte vad jag skulle göra, vad jag än gjorde så blev det fel.
Jag sa sanningen till en utomstående person för första gången, och det gjorde förjävligt ont helt enkelt, han hade sina bra stunder och jag har tyckt om honnom han ställde upp när jag behövde han med efter vad han sagt och gjort så finns inte den silkes rena glansen mellan oss längre, jag glädjs inte längre när jag hör hans namn. Jag kan le och bete mig för familjens skull men jag kommer aldrig någonsin kunna vara i samma rum som honnom utan att känna den tunga klumpen bildas i min mage.

Alla har bra stunder och gör oss lyckliga så man kan flyga bland molnen och alla har stunder som drar oss ner på havets mörka botten. "Personen" har varigt snäll mot mig men för ofta har saker som jag just berättat om hänt.
Det får inte hända, ingen ska behöva ta slag, aldrig. Man har aldrig förtjänat det.
Det är aldrig försent för en polis anmälan, jag vill inte ha pengar eller uppmärksamhet, jag vill bara ha rättvisa, visa honnom att vad han gjort mot mig är så fel att det finns lagar som han inte följt och förhoppningsvis gör han det aldrig mer mot någon eller något annat.

jag hoppas att om du varigt med om något liknande så pratar du med någon. Ring Bris eller vad som helst, prata med mig och jag ska hjälpa dig så mycket jag kan. Ta hand om dig
Kramar Elle De Wall