himmlafrid -

Har kommit på att det är jätte svårt att skriva när man är ”lycklig”, man tänker på så mycket annat, nåt som jag inte har tänkt på länge - framtid.
Jag har så mycket drömmar, drömmar om hur mitt liv skulle se ut om jag inte gjort som jag gjort, Men tänker aldrig på hur den kommer att bli.
Jag vet inte riktigt vem jag är, när jag såg mig i spegeln för någon dag sedan visste jag inte vems ögon jag tittade i, Jag känner inte igen mig själv längre. Jag fick en sådan obekväm känsla, jag ville sluta titta men då kommer jag ju aldrig veta hur jag ser ut. Det känns som jag har bytt kropp med någon, någon som liknar mig men jag är inte samma som förut.
Det känns som att jag lever i mitt huvud, varje dag är som en film, jag är bara en åskådare som ibland ändrar manuset och skapar tragiken. Som att den Ellinore jag en gång var har gått vidare, och nu är det bara autopiloten som sitter av tiden.
Mina armar och ben har till mesta dels läkt nu, blekta ränder är vad som påminner mig och den jag var, den jag som levde. Jag kommer ihåg hur jag levde i nuet och inte i min ångest fyllda ”bubbla”. Jag är som luddig, allt jag säger och hör är luddigt, som att allt måste gå igenom ett tjockt lager med mediciner och tankar. Det är svårt att förklara men jag är inte bekant med mitt beteende, och det skrämmer mig.

 Jag har en dröm om att få ha fem fina barn och bo i ett rött torp med farstu. Jag har dreads till svanken och är en lugn och stabil mamma. Jag ska laga välling på den gamla spisen och mina tvillingar Thor och Emil ska sitta i sina barnstolar och skrika, min dotter Alice ska vara där och vara den duktiga stora syster hon är och retas som alla syskon gör. Det ska vara stökigt men hemtrevligt. Ett virrvarr av kärlek och minnen.

Jag vill bara bli bra igen, kunna känna igen mig själv och bestämma över vad jag säger och gör. Det är det enda jag ber om, snälla gör mig ”frisk” igen.