himmlafrid -

James Horner – Come Josephine, In My Flying Machine - Voice

Jag älskar verkligen sån här musik. Bortsett från att dom pratar mitt i musiken. Det är nåt som gör mig riktigt .. irriterad! Jag menar skippa snyftet alla har ju sett filmen? (usch vad elak jag låter!)
När jag var i tionde/elfte veckan, så åkte jag och min mamma till sundsvall och gjorde ultra ljud. Då såg jag min lilla lilla bebis, Så liten som en nöt. Ett starkt tickande flimmer, hjärtslag.
Bar jag verkligen på ett liv, Det var helt ofattbart. Jag trodde verkligen att jag inte kunde bli gravid. (jo jag har varigt med på biologi lektionerna). Men jag hade ju försökt blivigt det tidigare, När jag var i ett förhållande.

” Erik”
Jag var ledsen, ringde Erik och fick sån underbar bekräftelse och tröst. Han fanns för mig vad jag än ville. Sa allt som min pojkvän aldrig sagt. Jag föll på en gång för Erik. Han var lång ,blond och hade vackra mörkblå nästan bruna ögon. Han leende värmde i mitt brustna hjärta. Hans starka trygga armar höll om mig i ett hårt grepp och jag älskade känslan. Det fanns någon som förstod mig, Någon som visste allt om mig men ändå ville vara min vän.
Jag var otrogen då första gången.
Vi var hemma hos honom och såg på film. Han höll om mig och jag kunde verkligen inte motstå att visa honom hur jag kände. Jag ville ha mer av Erik, Ville ha det som bara han kunde ge mig, Villkors lös kärlek.

Hans läppar var mjuka, hans händer lena. En värme och omtanke som jag sällan känt hos någon annan partner. Han började klä av mig, han släppte inte blicken från min kropp. Jag kände mig så uppskattad, så attraherad av han. Han kysste mina ben, min mage mina bröst.
Hans tränade mage var på min, han luktade så gott. Han kysste min hals medans allt underbara började. Under hela akten hade vi ögon kontakt. Vi var som två oskyldiga barn, lekte mellan lakanen och inga problem i världen kunde någonsin komma åt oss. Extas och glädje, ett rus av lycka. Jag ville aldrig återvända till den grymma dömande världen igen.

Jag och Erik var riktiga busar om man får kalle det så. Vi smög in på biblioteket och gjorde vad vi är bäst på, på skoltid som på fritid gav vi varandra det båda behövde. Jag kan inte räkna alla gånger, men jag föll för honom. Vi hade lovat varandra att det inte skulle bli mer än två vänner som har sex. Jag hade ju pojkvän. Och han ville vara fri.

En tung skugga vilade nu över mig. Vad hade jag gjort? Hur kunde jag vara så dum. Klart han inte ville ja mig som flickvän. Jag var ingen.
När jag kom ut från krishemmet Balder* så fanns han kvar. Tack och lov. Det vi inte visste var att jag två veckor senare skulle oväntat bära på hans ofödda barn. Vi fortsatte våra lekar och tänkte inte alls på konsekvenskerna.

 Han ville att jag skulle ta bort det. Men hur kan man vilja ta bort ett liv? Det är så svårt för mig att förstå. Vi diskuterade ofta högt och jag loggade ofta ut från Msn gråtande.
Jag kräktes varje morgon i tre veckor. Min mamma började bli orolig och ville att jag skulle gå och göra ett graviditets test.
Jag ville inte ha Erik med. Han skulle aldrig få komma i närheten av mitt barn.
Jag var gravid. En tom känsla kom som en våg över mig. Att luft bara gick ur mig. Var det sant?
- Är du säker frågade jag.
”två streck betyder att du är gravid” trevade hon fram på chilliensk brytning. Min syster höll mig hårt i handen. 

Jag berättade vad som hänt och undrade vad han tyckte. Samma inställning som förut. Jag försökte desperat övertala honom om hur bra allt skulle bli bara vi kunde fortsätta vara vänner. Men skuld känslorna kom såklart till svar. Jag skulle förstöra hans liv. Alla hans drömmar skulle vara bortkastade. Men en sak sa han som glädje mig, ”jag kommer att hjälpa dig, finnas om ni behöver det”. Det är jag väldigt tacksam över. Men han sa även ”Du kommer inte att bli en bra mamma”.
 Där fattade jag mitt beslut. Skulle jag förstöra min bästa väns liv? Utsätta ett barn att växa upp med en ”sjuk” mamma? Jag gjorde det för mitt barns skull. Jag var ensam under hela graviditeten. Han sa att han kunde hjälpa till men tyvärr var det bara ord känns det som. Dagen då jag skulle göra abort skulle han ”jobba”. I efterhand frågade jag om det var sant.
– jag var hemma och såg på film, Mådde jätte dåligt.
Jag förstår om du mådde dåligt med tanke på vad du gjorde mot oss. Det var skuld känslor för något du lovat och inte höll. Men jag vill inte prata illa om dig. Livet blir inte alltid som man vill att det ska vara.

-Aborten-
Jag grät hela natten. Klockan halv sju kom min mamma ner med två en tablett som man skulle föra in vaginalt. Det kändes fel så himla fel alltihop. Jag fick två tabletter som jag skulle svälja.
Jag kräktes otaligt många gånger i bilen. Man skulle fasta eftersom jag skulle sövas, så galla och sura verktabbletter var vad som kom upp.
Vi gick in på sjukhuset och anmälde mig i dag kirurgins reception. Den smutsigt sterila lukten av sjukhus gjorde mig mer nervös än vad jag var beredd på. Jag fördrev den långa halvtimmen med att springa mellan toaletten och väntrummet. Mitt blonda hår var trassligt och fruktansvärt fult, mitt osminkade röd gråtna ansikte fick mig att rygga bakåt när jag såg mig själv i spegeln. Jag tvättade av ansiktet och gick ut till vänt rummet igen. Där stod sköterskan och min mamma. Det tittade på mig sorgset och sade bara ”ska vi gå in då”?
Jag fick ett eget rum, och speciella kläder jag skulle ha på mig.
Ett par långa vita overknee* strumpor, ett par gigantiska trosor och ett nattlinne som man knöt i ryggen. Min mamma och min låtsas pappa var med.
Min mamma hjälpte mig med kärleksfulla förstående ögon. Medan hon knöt natt särken sa hon med lugnande röst ”det kommer gå bra, jag älskar dig”.
När sköterskan kom tillbaka och rullade ner mig till operationssalen kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. I hissen smekte hon mig på kinden och sa, ”du är stark, du klarar det här”.

 Jag möttes av ett rum med fem personer i.
Skulle alla dessa människor se mitt underliv? Skulle alla bevittna ett mord? Så många tankar flög fram och tillbaka som ett vilset löv på hösten.
Jag fick sitt ligga i en stor blå ”stol”. Dom stack nålar och elektroder på armar på bröst. Det var verkligen jätte fin personal. De höll min hand ända tills jag somnade.
Jag ångrade mig när jag vaknade, Jag skrek och ville inte vara med längre. Dom hade tagit mitt barn!  Jag var så arg att jag fick rullas ut från uppvaket och in i mitt rum där mamma väntade. Jag grät åter igen.
Det hände så otroligt mycket den dagen. Finns så mycket jag skulle kunna skriva om.

Om du undrar om något så var inte rädd att fråga, jag svarar på vad du än vill ha svar på. Kramar från mig.